onsdag 21 augusti 2013

Om Sveriges narkotikalagstiftning



Jag uttalar mig nu delvis som brukare och delvis i egenskap av politiker men det jag skriver står enbart för mig och detta är enbart mina egna åsikter. Det representerar inte nödvändigtvis resten av SD/SDU och dessa organisationers ståndpunkter i frågan. 

Jag vill även klargöra att jag inte heller skriver detta ur någon form av "drogliberalt" perspektiv, för det är verkligen inte ett sådant samhälle jag förespråkar. Jag anser att vi behöver en reglerad, men icke-moralistisk, narkotikapolitik som inte inskränker människors rätt till snabb och adekvat vård när sådan är nödvändig.

Min åsikt baseras främst på vår nuvarande (tyvärr mycket förlegade) lagstiftning och de problem jag kan se som ett resultat av denna. Vi har i dagens Sverige en mycket moralistisk syn på narkotika, en rest från de åtgärder som infördes i slutet på 70-talet för att komma till rätta med den tidens narkotikaproblem. Idag utgör dessa åtgärder i sig själva ett problem, främst då det kommer till förskrivandet av redan godkända (samt godkännandet av nya) idag narkotikaklassade läkemedel och deras användning.

Ett exempel är ett relativt nytt smärtstillande läkemedlet mot cancersmärtor (länk till källa kommer senare) som innehåller ett ämne från cannabisplantan. Detta ämne är dock inte någon av de komponenter som ger användaren någon form av "kick" eller euforisk effekt och dessa kan inte heller extraheras ur medicinen, vilket gör att missbruksrisken för denna medicin får anses vara mycket liten. Medicinen har visat sig vara mycket effektiv vid svåra smärtor orsakade av långt gången cancer och den patenterades för flera år sedan. 

Har då svenska cancerpatienter idag tillgång till detta läkemedel? Nej. Varför då, pga vår ökänt krångliga byråkrati? Nej - för att cannabis, och dess beståndsdelar sedan en lag som trädde i kraft på 1970-talet (ja, för 40 år sedan) räknas som en form av grov narkotika, vilket gör produkten i stort sett omöjlig att införa på den svenska marknaden, oavsett dess nytto- vs. missbrukspotential.

I klartext: vi ser hellre folk lida än att godkänna ett effektivt läkemedel med en beståndsdel från samma växt som används för att framställa hasch/marijuana - trots att likheterna substanserna emellan slutar där (och trots att missbrukspotentialen av den nämnda cancermedicinen är närmast obefintlig).
Skamligt enligt mig.

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte någon haschtomte som står och skriker om att "legalisera det". Jag är medlem i SDU - inte CUF. Men någon måtta får det väl ändå vara?

Detsamma gäller mediciner mot svårbehandlad ADD/ADHD (och även narkolepsi) eller människor med dessa diagnoser som svarar dåligt på behandling med metylfenidat. Idag krävs det en årlig, personlig licensansökan till Läkemedelsverket för att en person med ADD/ADHD ska få möjligheten att pröva det som i USA är förstahandsalternativet vid ADD/ADHD - dexamfetamin. (Den välkända amerikanska ADHD-medicinen Adderall består t.ex till 75% av dexamfetamin.)

I Sverige behöver man dessutom ha prövat alla förstahandsalternativ (Concerta, Ritalin, Medikinet och Strattera) upp till maxdos eller upplevt "oacceptabla biverkningar" innan en licensansökan gällande Metamina ens kan bli aktuell. Detta är en process som kan ta mycket lång tid och som förmodligen är mycket slitsam, inte minst psykiskt, speciellt då dessa "godkända" preparat till mångt och mycket fungerar på liknande sätt (möjligtvis bortsett från Strattera).

Det svenska namnet för dexamfetamin är Metamina och tillverkas i Sverige. Det har ingen fysisk bipackssedel och de som tar medicinen behandlas som om medicinen vore helt ny på marknaden, som om dess biverkningar vore okända. Detta är rent utsagt löjeväckande då det länge (i 30+ år!) har forskats kring denna substans i USA och dess verkan på både vuxna och barn med och utan ADD/ADHD. 

Dexamfetaminets biverkningsprofil är betydligt mindre slitsam på hjärt- och kärlsystemet och personer som tar dexamfetamin upplever mindre huvudvärk, sömnstörningar, ångest, darrningar, muntorrhet och muskelspänningar än de som tar metylfenidat. Ändå envisas vi i Sverige med att licensbelägga Metamina medan vi nu i stort sett släppt metylfenidatet fritt - endast pga att dexamfetamin klassas som en "tyngre" drog.

Ett annat problem, som i viss mån kan tjäna till att förklara den nuvarande maktelitens motvilja mot att förändra den nuvarande lagstiftning som jag nämnde tidigare, är den mycket bristfälliga uppföljning och utvärdering som sker i samband med utskrivning av narkotikaklassade läkemedel. Det finns idag en utbredd tradition av att läkare fortsätter att förnya recept, ibland i åratal och i vissa fall decennier, utan att någon ordentlig utvärdering av medicinens verkan utförs. 

Att denna läkemedelskultur lätt leder till läkemedelsberoende hos denna patientgrupp borde egentligen inte förvåna någon. Det vore snarare förvånande om en majoritet av dessa patienter inte utvecklade någon form av fysiskt eller psykiskt beroende (även vid terapeutiska doser) efter ett antal månaders eller års bruk av i övrigt hårt reglerade, narkotikaklassade substanser.

Preparaten som skrivs ut tenderar att vara sådana som främst rekommenderas för korttidsbehandling i akuta stadier av sjukdom eller som understödjande behandling under kortare perioder vid kronisk sjukdom (t.ex bensodiazepiner och svagare opioida smärtstillande medel) . Undantag från detta är de läkemedel som används vid långtidsbehandling vid neuro-/psykiatriska tillstånd som exempelvis ADHD eller som kraftig ångest- och smärtlindring vid livets slutskede (exempelvis centralstimulantia och mycket starka smärtstillande mediciner).

Samtidigt är det mycket svårt för någon som är i behov av att få något snabbverkande, lugnande (t.ex bensodiazepiner) utskrivet endast för korttidsbehandling - vilket ju faktiskt är precis det de är avsedda för! Det fick jag erfara när jag nyligen insåg att jag faktiskt behövde söka farmakologisk hjälp för min flygrädsla. Hur detta går ihop har jag mycket svårt att förstå...

Denna dubbelmoral är minst sagt märklig och får Sveriges läkarkår (och politiska elit) att framstå som mycket splittrad i frågan om dagens uråldriga narkotikalagstiftning. 

Vad vill de egentligen åstadkomma? Vad är målet? Finns det ens något? Jag väntar spänt på en förklaring till varför det ser ut som det gör trots de uppenbara paradoxerna och problemen med det nuvarande systemet.

Göran Hägglund, kanske känner du för att svara? 

/ J.H

3 kommentarer:

Lars sa...

"Jag anser att vi behöver en reglerad, men icke-moralistisk, narkotikapolitik som inte inskränker människors rätt till snabb och adekvat vård när sådan är nödvändig."

Ur SD:s och SDU:s synvinkel borde väl en moralistisk och kraftfullt restriktiv narkotikapolitik vara något bra och ett av få områden där partiet kan ge etablissemanget lite beröm. Man ska komma ihåg att själva partiets existens handlar om en grundsyn om att Sverige hamnat i en allvarlig moralisk kris som hotar vårt folks fortsatta existens. Narkotikans och kriminalitetens utbredning, kärnfamiljens upplösning, skolans förfall och den vansinniga invandringspolitiken är då några exempel på det. Hur tänker du dig att en "icke-moralistisk narkotikapolitik" ska se ut och hur få stöd för den? Du har väl i princip bara drogliberalerna att vända dig till där. Något starkt folkligt stöd för att förändra politiken finns knappast, vad jag vet.

Mats sa...

Häpnar. Läste detta mest av en slump och det var bland det klokaste jag läst på länge när det gäller droger och mediciner.

Farorna med cannabis överdrevs rejält på 70-talet. Jag minns kampanjen/droginformationen man fick i skolan. Först sa dom att mellanöl var dåligt och kunde vara lika farligt som hasch. Sen kom nästa kampanj där man sa att hasch var en lika tung drog som LSD. Mycket upplysande. Det innebar att det inte skulle vara någon skillnad mellan LSD och mellanöl.

Äter för närvarande morfinbaserade tramadol vid behov för en kraftig muskelinflammation. Tror knappast att dom pillren är ofarliga.

Josefin Helander sa...

Den bakomliggande tanken bakom det jag kallade det "moralistiska" inom dagens narkotikapolitik är självklart god, det förstår ju även jag. Däremot menar jag att man ofta gått för långt vad gäller godkännandet (inte nödvändigtvis förskrivningen) av narkotikaklassade mediciner.

När man dessutom, som i fallet du beskriver, försöker övertyga ungdomar om att alkohol och droger alla är lika farliga eller att alla människor har exakt samma riskfaktorer för att börja missbruka (något som helt enkelt inte är sant, vilket ungdomarna själva också förstår) så leder detta knappast till en minskad benägenhet att testa alkohol/droger. Vi bör utveckla andra strategier i arbetet för att försöka minska ungdomars alkoholkonsumtion och benägenhet att testa droger.

Det är självklart mycket viktigt att läkare alltid tillämpar stor försiktighet vid förskrivande av potentiellt beroendeframkallande läkemedel men detta får inte heller gå till överdrift så att dessa läkemedel inte förskrivs ens i de fall då deras nytta klart överväger risken att patienten utvecklar ett beroende.

Det är som sagt en mycket fin gräns när det gäller kontrollerade substanser, men nya förslag som exempelvis att denna typ av läkemedel endast ska få förskrivas via digitala recept (och därmed bli betydligt svårare eller omöjliga för missbrukare att stjäla/förfalska) är ett sätt att komma till rätta med vissa av dessa problem.

Lösningar finns i stort sätt alltid om man bara letar efter dem. :)

 
blog design by suckmylolly.com | Blogg Topplista Distributed by Deluxe Templates
Share