måndag 25 mars 2013

Förändring. Framåt.

För en stund sedan gick jag och sambon ut för att slänga våra tidningar i pappersinsamlingen som ligger i det låsta soprummet nere på gården. Utanför soprummet ligger en öppen soppåse som någon verkar ha rotat igenom.

Sambon suckar lite över hur "något pucko" inte verkar kunna slänga soporna rätt, sedan ser han att det är våra sopor. Jag blir lite illa till mods. Varför har någon gått igenom våra sopor? Var det med "flit"?

När sambon öppnar dörren ser han att resten av våra soppåsar, och en del andras, ligger utspridda över golvet inne i soprummet. Kanske är det bara någon som varit inne och rotat. De måste ha det tufft, det blir ju fortfarande väldigt kallt om nätterna här uppe.

Oron för att det ska vara någon rubbad person som varit framme släppte direkt, men tanken fanns kvar. Delvis beror det på vad jag fick höra, eller snarare upplevde på årsmötet igår.

Stämningen när man talade om att företräda partiet utåt var nämligen en helt annan än i Stockholm. Den påminde om vad jag upplevt i Norrbotten men där trodde jag att det berodde på att det var ungdomsförbundet det handlade om (vilket innebär att allt arbete är ideellt).

Ingen ville göra det, trots att vi förmodligen kommer in i både kommun och landsting till nästa val. Det sågs av majoriteten som en högrisksituation, något obehagligt som man helst undvek om man kunde.

Jag kände så väl igen rädslan, som var genuin och som jag själv också känt, från när jag själv först engagerade mig i SD och SDU. Jag förstår den, även om jag numera vet att det aldrig är värt det att låta rädslan hindra en från det man vill göra för partiet. Den största skillnaden är att det var snart tre år sedan jag kände den.

År 2010-2011, det var då jag oroade mig för att få en yxa i dörren eller att bli nedslagen på öppen gata. Jag har också varit rädd när vi varit omringade av rök, sirener och skrikande horder av vänsteraktivister, även om jag inte visat det. När vi behövt söka skydd bakom murar av polisbilar, hästar och helikoptrar.

Skillnaden är att då har vi varit flera och vi har alltid haft rätten på vår sida. Människor har velat lyssna på vad vi haft att säga men hindrats av våra motståndare och det har motiverat oss ännu mer, fått oss att svetsas samman och trotsa vår rädsla.

Att samma rädsla lever kvar flera år senare bevisar inte bara hur långt vi har kommit i Stockholm och södra Sverige, det visar också att kampen inte är över än. Inte på långa vägar. Här i Västerbotten har den ju knappt börjat. Här finns en stark utomparlamentarisk vänster och en syndikalistfalang med starkt inflytande.

Nu börjar alltså mitt nästa uppdrag, att väcka liv i den sverigedemokratiska rörelsen i Umeå och resten av Västerbotten. För mina krafter och min vilja att förändra är inte heller slut. Inte på långa vägar.

/ J.H

1 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas att du lyckas övervinna din rädsla. Det borde inte få vara så i Sverige 2013 att man skall vara rädd att förträda ett politiskt parti, som dessutom sitter riksdagen.
Jag är övertygad om att det kommer flera som vill engagera sig ju mer av oss SD människor som vågar träda fram. Själv är jag ganska ny pga att jag inte vågat engagera mig innan. Men nu är det bara att köra på =)

Nu är jag ju ifrån Göteborgsområdet och här är det väldigt mycket mer okej att vara Sverigedemokrat nuförtiden. Jag vet läget däruppe också då jag har släkt i norrland och det är hårdare, men det kommer att lätta !

Så stå på er däruppe och kämpa på!
Sverige behöver dig/er

med vänliga hälsningar Björn

 
blog design by suckmylolly.com | Blogg Topplista Distributed by Deluxe Templates
Share